alla glädjas åt att vara i ditt sällskap. Om du hade velat bli en stadgad man, skulle jag ha givit dig mycken makt. Mitt hopp var alltid, att du skulle finna en god hustru. Först trodde jag, att det skulle bli Marianne Sinclaire, för jag såg, att hon älskade dig, redan då du levde som vedhuggare i skogen. Sedan trodde jag, att det skulle bli Ebba Dohna, och jag for en dag över till Borg och sade henne, att om hon toge dig till man, skulle jag låta dig ärva Ekeby. Om jag handlade illa i detta, må du förlåta mig det.»
Gösta låg på knä vid sängen med pannan mot sängkanten. Han uppgav ett tungt stönande.
»Säg mig nu, Gösta, hur du ämnar leva! Hur skall du försörja din hustru? Säg mig det! Du vet ju, att jag alltid har velat ditt bästa.» Och Gösta svarade henne leende, medan hans hjärta ville brista av sorg:
»I forna dagar, då jag försökte bli arbetare här på Ekeby, gav mig majorskan ett eget torp att bo på, och det är ännu mitt. I höst har jag gjort allt i ordning där. Lövenborg har hjälpt mig, och vi ha kritstrukit taken och klätt väggarna med papper och målat dem. Det inre, lilla rummet kallar Lövenborg för grevinnans kabinett, och han har sökt i alla bondgårdarna häromkring efter möbler, som ha kommit dit från herrgårdsauktionerna. Dem har han köpt, så att därinne nu finnas högkarmade länstolar och dragkistor med glänsande beslag. Men i det yttre, stora rummet stå unga fruns vävstol och min svarvstol. Hus-
