geråd och allehanda saker finnas där, och där ha Lövenborg och jag redan suttit många kvällar och talat om hur unga grevinnan och jag skola ha det i torpstugan. Men min hustru får först nu veta detta, majorska. Vi ville säga henne det, när vi fingo lämna Ekeby.»
»Fortsätt, Gösta!»
»Lövenborg talade alltid om hur väl det kunde behövas en piga i huset. ’Om sommaren är det välsignat vackert här på björknäset,’ brukade han säga, ’men på vintern blir här för ensamt för unga frun. Du får lov att ha en piga, Gösta.’
Och jag höll nog med honom, men inte visste jag hur jag skulle få råd att hålla en sådan. Då kom han en dag och bar ner sina noter och sitt bord med de målade tangenterna och ställde det i stugan. ’Det är nog du, Lövenborg, som skall bli piga,’ sade jag då till honom. Han svarade, att han nog skulle komma att behövas. Menade jag, att unga grevinnan skulle laga mat och bära ved och vatten? Nej, jag hade inte menat, att hon skulle göra någonting alls, så länge jag hade ett par armar att arbeta med. Men han tyckte ändå, att det vore bäst, att vi vore två, så att hon kunde få sitta dagen om i sitt soffhörn och sy tambursöm. Aldrig kunde jag veta hur mycken uppassning ett sådant där litet kvinnfolk behövde, sade han.»
»Fortsätt!» sade majorskan. »Detta lindrar mina plågor. Trodde du, att din unga grevinna skulle vilja bo i en torpstuga?»
566
