»Stor sak!» säger Gösta. »Ebba Dohna dog kort därpå. Henne hade jag ändå inte fått.»
Nu kom den svarte herrn tätt inpå honom och väste rätt in i hans ansikte: »Dog, ja visst dog hon. Mördade sig för din skull, gjorde hon, men de ha inte sagt dig det förr.»
»Du är ingen dålig djävul,» säger Gösta.
»Det var majorskan, som styrde om allt, säger jag dig. Hon ville ha dig tillbaka till kavaljersflygeln.»
Gösta slog till ett skratt.
»Du är ingen dålig djävul,» utropar han vilt. »Varför skulle vi inte kunna göra kontrakt med dig? Du kan nog skaffa oss de sju bruken, om du så behagar.»
»Väl, att du inte längre står emot lyckan!»
Kavaljererna drogo en lättnadens suck. Så långt var det kommet med dem, att de ingenting förmådde utan Gösta. Hade han inte velat gå in på affären, då hade den inte heller kunnat komma till stånd. Och det var ändå en stor sak för utfattiga kavaljerer att få sju bruk att råda över.
»Märk nu det,» säger Gösta, »att vi ta de sju bruken för att rädda våra själar, men inte för att bli några brukspatroner, som räkna pengar och väga järn. Inga skinntorra pergament, inga tillsnörda penningpungar skall det bli av oss, utan kavaljerer vilja vi vara och förbliva.»
»Vishetens egna ord,» mumlar den svarte herrn.
»Om du därför vill ge oss de sju bruken på ett år, så skola vi ta emot dem, men märk det,
50
