att om vi under den tiden göra något, som inte är kavaljersmässigt, om vi göra något, som är klokt eller nyttigt eller käringaktigt, så får du ta oss alla tolv, då året är ute, och ge bruken till vem du vill.»
Den onde gnuggar händerna i förtjusning.
»Men om vi alltjämt bära oss åt som sanna kavaljerer,» fortsätter Gösta, »så får du aldrig mer göra upp något kontrakt om Ekeby, och ingen lön får du för detta året vare sig av oss eller majorskan.»
»Det är hårt,» säger den onde. »Å, käre Gösta, nog borde jag få en själ, en enda liten fattig själ? Nog kunde jag då få majorskan, varför sparar du på majorskan?»
»Jag driver inte handel med sådana varor, jag,» ryter Gösta, »men vill du ha någon, så kan du ta den gamle Sintram på Fors, han är färdig, det kan jag svara för.»
»Se, se, se, det låter höra sig,» säger den svarte herrn utan att blinka. »Kavaljererna eller Sintram, de kunna gå upp mot varann. Det blir ett gott år.»
Och så skrives kontraktet med blod ur Gösta Berlings lillfinger på den ondes svarta papper och med hans gåspenna.
Men då det är gjort, jubla kavaljererna. Nu skall all världens härlighet tillhöra dem för ett helt år, och sedan blir det väl alltid någon råd.
De flytta undan stolarna, taga i ring omkring brylåkitteln, som står mittpå det svarta golvet, och svänga om i vild dans. Innerst i ringen dansar den
