Majoren svarar inte, men han vaktar varje hennes rörelse, färdig att slå till, om han inte på annat sätt kan bli henne kvitt.
»Hjälp mig, ni goda herrar,» ropar hon, »att få den här mannen bunden och utförd, till dess han får åter sina sinnens bruk! Kom ihåg vem jag är och vem han är! Tänk på det, innan jag måste vika för honom! Jag styr all Ekeby gärning, och han sitter hela dagen och matar björnarna i björnhålan. Hjälp mig, goda vänner och grannar! Här blir ett elände utan gräns, om jag inte mera finns. Bonden har sin bärgning av att hugga min skog och köra mitt tackjärn. Kolaren lever av att skaffa mig kol, flottkarlen av att föra mitt timmer. Det är jag, som delar ut det rikedomsbringande arbetet. Smeder, hantverkare och timmermän leva av att tjäna mig. Tror ni, att han där kan hålla mitt verk vid makt? Jag säger er det, driver ni mig bort, då släpper ni hungersnöden in.»
Det lyftes åter en mängd händer för att hjälpa majorskan, det lägges åter milda händer övertalande på majorens skuldra.
»Nej» säger han, »bort med er! Vem vill försvara äktenskapsbryterskan? Jag säger er, jag, att om hon inte går godvilligt, då lyfter jag henne på mina armar och bär henne ner till mina björnar.»
Vid dessa ord sjunka de lyfta händerna.
Då, i sin yttersta nöd, vänder sig majorskan till kavaljererna.
»Skall ni också tillåta, att jag drives ur mitt
62
