hem, kavaljerer? Har jag låtit er frysa ute i snön om vintern, har jag nekat er beskt öl och sött brännvin? Tog jag lön eller arbete av er, därför att jag gav er föda och kläder? Har ni inte lekt vid mina fötter, trygga som barn vid sin moders sida? Har inte dansen gått genom mina salar? Ha inte lustbarheter och löjen varit ert dagliga bröd? Låt inte den här mannen, som har varit mitt livs olycka, driva mig bort från mitt hem, kavaljerer! Låt mig inte bli en tiggare på landsvägen!»
Vid dessa ord hade Gösta Berling smugit sig bort till en vacker, mörkhårig flicka, som hade suttit vid stora bordet.
»Du var mycket på Borg för fem år sen, Anna,» säger han. »Vet du om det var majorskan, som sade Ebba Dohna, att jag var en avsatt präst?»
»Hjälp majorskan, Gösta!» är det enda flickan svarar.
»Du kan veta, att jag först vill ha reda på om hon har gjort mig till mördare.»
»Ah, Gösta, vad är detta för tankar? Hjälp henne, Gösta!»
»Du vill inte svara, märker jag. Då har nog Sintram sagt sant.» Och Gösta går åter ned bland kavaljererna. Han lyfter inte ett finger för att hjälpa majorskan.
O, att majorskan inte hade satt kavaljererna vid ett särskilt bord nere i kakelugnsvrån! Nu ha nattens tankar vaknat i deras hjärnor, nu lågar på deras ansikten en vrede, som inte är mindre än majorens egen.
