14
jag var i årtusenden och blir i årtusenden — jag är människosläktets längtan — — —
RUTH
(går fram till Vännen 1 och kysser honom på hans unga panna).
Nu hör jag honom! Det är alltid som om en stor klocka ringde, när han kommer in i ett rum —
GABRIEL
(in genom mitteldörren hastigt; hälsar alla glatt, med en nick).
Vet ni, var jag har varit?
RUTH.
Nej, min vän — men du ser ut som om du komme från andra vidder —
GABRIEL.
Ja, jag var på berget.
(Ruth och Vännen 1 växla en blick.)
Högst uppe! Det stormar där, kan ni tänka er det — och härnere är det så lugnt, så underligt lugnt —
(Röst från djupet: Som före stormen!)
Vem talar? Ingen? Hör jag röster?
Jag såg dalen, där vår stad ligger, höljd i rökfanor, som slingrade sig om varandra — och så med ens rev vinden sönder dem och solen bröt igenom och nådde djupt ned i röken, trängde genom taken, in genom fönstren, ned i jordskorpan, som ännu är hård efter den långa vintern, ned till alla frusna källor i skogen.
Och jag såg hur fröet nere i myllan långsamt begynte att röra på sig, hur det grodde och ville
