Sida:Gabriel.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

19

har velat visa dem vägen till det förlovade landet, där staten icke hindrar den fria människans växt, blott gör den rakare, där staten är den vise trädgårdsmästaren, som gräver om jorden, rensar ogräset, klipper bort det döda grenverket — att fostra människor är att icke hämma det som har kraft att växa, att lägga hela handen på de bölder som måste bort för att blodet i kroppen, statens och individens, skall flyta fritt!

Är då denna stat så stark, så stor, så god, att den måste stå orubbad i tid och evighet, närd av blod och offerrök — är då den enskilde intet emot detta stumma odjur staten? Är ej varje människa en stat, ett rike — ett konungarike, med krona på hjässan och en diamantknopp på sin spira?

Det är ju blott det jag vill: att grunda konungariken — den fria viljans konungarike!

VÄNNEN 2.

Andra ha stupat före dig på den uppgiften!

VÄNNEN 1.

Och ha dock ända in i sista ögonblicket blivit sig själva trogna! För staten måste var och en kämpa till det yttersta — men när individen följer exemplet och kämpar blott för sitt eget liv — då —

RUTH.

Går hjulet över hans huvud, ty han rev ett hål i dimman —

GABRIEL.

Genom vilket solen strömmade in!