Sida:Gabriel.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

41

driver eder samman i bön och i ångest, i glädje och i nöd. Han lyser fram bakom hålet i din rock och ur briljantknappen på din skjorta, han är det, som styr din hand, när du lyfter den mot din nästa för att plundra hans börs eller dräpa hans goda rykte, han är det, som sätter edra tungor i gång, när ni vill trampa edra medmänniskors nackar för att själva nå ett trappsteg högre.

Han är det, som ringer i edra klockor, när ni församlas för att predika korståget mot de rika — därför att ni själva vill ha deras pengar!

Han är det, som smyger omkring om natten och andas på er panna, så att ni reser er med skräck i ögonen från edra bäddar.

Han är det, som ringer er samman, när det gäller att tåga ut till striden mot ett annat folk — guldet mot guldet — ty så stark är vår gud, att han driver människa mot människa, bror mot syster, familj mot familj, folk mot folk, världsdel mot världsdel, värld mot värld!

Han är det som med ett jättesprång svingat sig upp på världstronen och högt på fjället sitter och piskar människornas krökta ryggar framåt och framåt, tills de stupa under hans slag och under hans hästars hovar slita sönder varandras lemmar med den vansinnigas giriga lystnad att samla allt guld i sina händer — — —

Han är det!

Han — guldet — guden — makten — härskar över eder alla, folk och furstar!

Han — guldet — guden — djävulen!

Se, jag förkunnar eder djävulen!