Hoppa till innehållet

Sida:Gabriel.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

44

GOSSEN.

Och jag hela världen runt — till Amerika — där blir jag indianhövding och tågar mot Europa i spetsen för en här — och slår ihjäl alla dumma människor — på en gång!

GABRIEL.

Tror du, att man kan slå ihjäl dumheten?

GOSSEN.

Ja, far, om man bara riktigt vill — och dumma äro alla, som inte tycker detsamma som du!

FLICKAN

(med blommor i famnen).

Se, det finns blommor ännu — gula blommor — varför äro alla blommor om hösten gula? Om våren har de tusen färger — om våren är så vackert — så underligt —

GABRIEL.

Gult — är livets sista valör, är den dräkt, som livet tar på sig, innan det klappar på porten, som leder till — är guldet, som —

RUTH.

Gabriel!

GABRIEL.

Du har rätt! Vi ville ju ge barnen kraften att glädja sig — och icke en landsvägsfilosofi.

RUTH.

Du skulle vila dig — jag tror att vi äro nära