Sida:Gabriel.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

45

gränsen — är det inte den sista hängbjörken — före gränsen — som drar sitt svarta streck därborta?

Å, jag känner ett luftdrag, som är mig främmande, mera vek och söt, som doften av mandelträd — kanske att den är lättare att inandas —


GABRIEL.

Är du bitter? (Reser sig.)

Ruth — ännu kan du vända om, du och barnen — ni kan bo i en vit huslänga, skuggad av pilar — där svalorna gömma sig under takåsen och från balkongen syns en strimma blått vatten — är det havet?

Ruth, jag har aldrig frågat dig, om du ville gå med på min landsflykt!

Du bara kom, du tog mina händer mellan dina och — du kysste dem — — —

Ruth! Kyss mig, men kyss mina läppar, på gränsen till det främmande landet — till Kanaan? —

RUTH

(kysser honom).

Och du trodde, att jag skulle fråga, du käre?

Tror du inte, att fågeln följer med trädet, där han har sitt bo?

Det är bara så sällsamt och overkligt, så långt borta — allt det som hänt oss! Jag fattar det inte rätt och ibland tror jag nästan att det hänt andra människor än oss.

Och det är svårt att med sina fötter stiga över en gräns —