Hoppa till innehållet

Sida:Gabriel.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

46

FLICKAN

(leker med björken och försöker slingra sina armar om henne).

Kära vita björk, stig upp ur den svarta jorden och följ oss på vår vandring till det främmande landet — du är så vit och så god och så klok — — —

(Somnar in mot björkens fot. Paus. Det mörknar.)

GABRIEL.

Barnen orka inte mer.

Vi måste ta in på härbärget därborta — de äro hungriga.

RUTH.

Och du?

GABRIEL.

Nej, inte jag.

Inte ännu.

Jag måste vara ensam en stund — jag kommer efter. Farväl.

RUTH.

Farväl.

(Går med barnen. I fjärran en svag klockringning som från silverklockor.

En främmande man, klädd i svart slängkappa och slokhatt, kommer över fältet: det är DEN ENSAMME.)

DEN ENSAMME.

Får jag ställa en fråga till eder, min herre, fastän ni synes försjunken i grubblerier över höstmolnen?

GABRIEL

(nickar).