55
adel, av frihet och ungdom och jag älskade dig, redan då, även kring mig blev det så ljust och så underligt stilla, molnen höjde sig, lärkorna sjöngo, rosorna slogo ut, morgonen, morgonen steg över bergen — — —
GABRIEL.
Ja! Och ändå ha rosorna vissnat, trampade i stoftet av dem, som trampa på våra huvud, av enskilda och av massan —
Å, Ruth, säg mig, var är felet i mitt liv, var är det stora misstaget, var det svarta tomrummet, som slukar min gärning och oss?
RUTH.
Du har kommit för tidigt — du är själv morgonen, men de andra vilja inte vakna, ty det är så ljuvt att sova!
GABRIEL.
Kanske.
Men jag kan inte arbeta mer, kan inte forma en sats — jag hör, hur mina tankar studsa mot hjärnans väggar som när man ropar i en telefonlur — navelsträngen med mitt forna jag är söndersliten och jag vandrar i en mörk cell —
RUTH
(stilla).
Jag har märkt det — jag har hört dig tala i sömnen med en sällsam röst, som jag inte känner — det är det nya inom dig, som gror — också du måste en gång ligga i träde —
(Genom fonddörren kommer långsamt Den Ensamme.)
Där kommer vår doktor!
