Sida:Gabriel.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

77

RUTH.

Också jag!

Själv har jag upphört att vara till — — — jag förstår inte längre att en människa kan vilja, kan önska något — för sin egen del.

Blott modersdriften skriker inom mig — efter räddning, förlossning, befrielse från det värsta —

GABRIEL.

Och sedan —?

RUTH.

Jag vet inte.

Jag vet intet mer — kan inte tänka så långt framåt —

DEN ENSAMME

(åter in).

Ja, det är dåligt — jag fruktar för en kris, hon sover och det är det bästa —

RUTH.

Skall jag gå —?

DEN ENSAMME.

Nej! Hon måste ha frid.

Du behöver blott telegrafera — det går så lätt det hela —

GABRIEL

(plötsligt).

Jag går!

DEN ENSAMME.

Vänta! Du kan ju antyda, att du ändrat dig en smula.

GABRIEL.

Tig — jag vet — jag vet vad jag gör!