Sida:Gabriel.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

82

Jag älskar dig, jag tillber dig, jag avgudar dig — jag vill kyssa dina händer och väta dina fötter med mina tårar och torka med mina hårflätor —

Å du — hata mig, gör med mig vad du vill — trampa på mig, om du så vill, min gud —

(Den Ensamme synes i fonddörren; scenen mörknar; en ljusstråle ur fönstret belyser Ruth.)

Men rädda min flicka, mitt barn, min dotter, min Gunnel —

Store, vidunderlige Gud, skapare av himlar och stjärnor och världar, av stormar och havssvall, av människor och kryp, av tid och evighet —

Store, sköne, förfärlige härskare —

Tag mig till dig i stället — men giv mig mitt barn åter, ty eljest är du svag och vanmäktig som jag!

Ty jag har syndat mot dig och mot mig själv — befrukta mig du, som vore jag ditt sädesfält — jag vill vagga alla dina barn på mina knän och giva dem av min mjölk att dricka tills jag sinar ut och dör — — —

Men först vill jag veta om du är till — jag vill veta allt — vad du tänker om oss och varför du handlar mot oss så som du handlar!

Jag vill lösa gåtan, som ingen löste, jag vill se in i dina ögon om du älskar eller hatar oss — jag vill se in i dödens och odödlighetens och evighetens tvenne stora tindrande stjärnor.

— — — — — — — — — — — — — — —

Där — se där — de lysa mig till mötes — de närma sig mig — de bedja och sucka — stråla och slockna — tala och sjunga — Gunnels två stora frågande barnaögon — — —