81
DEN ENSAMME.
Du arma — det är för sent.
(Ut genom fonddörren. Scenen förblir tom.)
RUTH
(in i högsta förtvivlan).
Det får ej ske, får ej ske, det — — — det är världens undergång — under — vem skall hjälpa — han?
Var är Gabriel?!
Vad har skett?
Och jag?
Min mun och mitt —
Skall ett nytt barn födas!
(Gabriel kommer in utan att först ses av Ruth.)
Skall ett nytt barn födas? Åt detta liv, detta förfärliga liv, som slukar och slukar, där allt går under, som en gång var starkt — skönt —
Nej, nej, jag vill inte — jag vill inte att det är så!
Jag vill inte att hon är död! Jag vill att hon skall leva, jag vill det — hör du det — vem, vem skall höra det? — du Gud däruppe — om du finns, så stig en gång ned och lev med oss härnere — eller var du det, du frestare — Gud — giv mig en hand, jag faller — räck mig en hand — jag har fallit — och vandrar bland stora skuggor svarta som nattens fåglar —
(Får syn på Gabriel, som vill stödja henne.)
Ah, är du här — varifrån kommer du — har du varit på berget och talat?
Är du Gud?
Så hör mig och hjälp mig!
(Faller på knä för Gabriel.)
6. — Gabriel.
