minne funnits någon sådan, som vägrat gå i döden tillsammans med den, i vilkens fostbrödralag han upptagits; med hjälp av dessa män sökte nu Adiatunnus göra ett utfall. Men sedan våra soldater vid de höga rop, som höjdes från denna del av fästningsvallen, skyndat till vapen, blev han efter en ursinnig kamp kastad tillbaka in i staden; han lyckades likväl utverka av Crassus, att han fick giva sig på samma villkor som de andra.
XXIII.
Sedan vapen och gisslan utlämnats, drog Crassus mot vokaternas och tarusaternas land. Under intrycket av underrättelsen, att en både genom sitt läge och av människohand befäst stad erövrats inom några få dagar från och med belägrarnas ankomst, utsände emellertid barbarerna underhandlare åt alla håll, svuro varandra trohet, utväxlade gisslan och började uppsätta trupper. De skicka även sändemän till de folk i hitre Hispanien, som bo närmast Akvitanien, av dessa utbedja de sig hjälptrupper och anförare. Efter dessas ankomst öppna de med stort eftertryck och med betydande härstyrka fälttåget. Till anförare hade utsetts män, som åtföljt Quintus Sertorius under alla hans krigsår och ansågos äga stor erfarenhet i krigskonsten. Dessas taktik gick ut på att i enlighet med romarfolkets krigssätt besätta viktiga platser, anlägga befästa läger och avskära de våra från all tillförsel. Crassus, som iakttagit detta, insåg att hans trupper voro för fåtaliga för att kunna splittras, medan däremot fienden kunde ströva omkring och spärra vägarna, utan att dock blotta lägret på tillräcklig besättning, varigenom tillförseln av spannmål
