XXI.
Lång och hård vart kampen, eftersom sotiaterna, stolta över tidigare segrar, ansågo hela Akvitaniens öde hänga på deras hjältemod, medan de våra å sin sida ville man skulle se, vad de förmådde även utan högste fältherrens ledning och de andra legionernas hjälp samt under en helt ung mans befäl; höljda av sår måste dock till sist fienderna vända ryggen till. Sedan en stor mängd av dem dödats, anföll Crassus utan några förberedelser sotiaternas stad. Men då dessa gjorde tappert motstånd, lät han framföra sköldtak och torn. Försvararna frestade dels sin lycka med utfall, dels sökte de framdraga mingångar under sköldtaken och belägringsvallen, ett arbete vari de hade lång vana, då Akvitanien är rikt på koppargruvor och stenbrott. Men då de insett, att dessa åtgärder tack vare de våras vaksamhet intet nyttade, sända de underhandlare till Crassus och bedja, att han måtte mottaga deras dagtingan. Sedan detta beviljats, utlämna de på hans befallning sina vapen.
XXII.
Medan denna angelägenhet helt upptog de våras uppmärksamhet, företog sig i en annan del av staden Adiatunnus, fiendernas högste befälhavare, följande: han hade kring sig sexhundra trospliktiga män, som på landets språk kallas soldurier, och för vilka den regeln gäller, att de skola dela all livets lycka med dem, i vilkas fostbrödralag de upptagits, och att om dessa duka under för våldet, skola de antingen möta samma öde eller själva giva sig döden; och ännu har det ej i manna-
