XXV.
Medan nu några höllo på att fylla gravarna och andra sökte med ett regn av kastspjut driva ned försvararna från vallen och fästningsverken samt hjälptrupperna, vilka ej Crassus ansåg mycket användbara i själva striden, tillhandahöllo stenar och kastvapen eller buro fram torvor till belägringsvallen, varigenom de gåvo sig sken och gjorde intryck av att vara stridande, men jämväl fienderna kämpade uthålligt och oförskräckt och deras spjut, som kastades uppifrån, icke förfelade målet, fick Crassus höra av ryttare, som kringgått det fientliga lägret, att fästningsverken vid lägrets bakport icke utförts så samvetsgrant utan lätt kunde genomträngas.
XXVI.
Crassus manade då rytterianförarna att med stora skänker och löften uppegga sina soldaters mod och klargjorde, vad han ville ha utfört. Dessa medtogo i enlighet med hans order de kohorter, som kvarlämnats till betäckning av lägret, och som ej träffats av stridsmödan; inslående på en omväg, så att man ej kunde märka dem från fiendelägret, där allas ögon och sinnen voro inriktade på striden, framkommo de snabbt till de nämnda fästningsverken, nedbröto dessa och fingo fast fot i fiendernas läger, innan dessa ännu riktigt hunnit få syn på dem eller rätt förstått vad som försiggick. När då ljudligt larm hördes därbortifrån, fingo de våra nya krafter, såsom ofta plägar ske, när seger vinkar, och började anfalla skarpare. Fienderna, som sågo sig
