kringrända från alla håll, gåvo sin sak förlorad, och störtade bort tvärsöver fästningsverken för att söka sin räddning i flykten. Men rytteriet eftersatte dem ute på den jämna slättmarken, och av de femtiotusen män, som man vet att Akvitanien och kantabrerna uppställt, återstod knappt fjärdedelen, när det sent på natten drog sig tillbaka till lägret.
XXVII.
Vid budskapet om denna strid gav sig största delen av akvitanerna åt Crassus och sände honom självmant gisslan; bland dem, som så gjorde, befunno sig tarbellerna, bigerrionerna, ptianierna, vokaterna, tarusaterna, elusaterna, gaterna, auskerna, garumnerna, sibusaterna, kokosaterna. Blott några få, längre bort boende folk, underläto de att göra detta i förlitan på årstiden, ty vintern stod redan för dörren.
XXVIII.
Vid ungefär samma tid beslöt Cæsar, att fastän sommaren snart var till ända, föra sin här mot morinerna och menapierna, vilka ensamma i hela Gallien förblivit under vapen och aldrig sänt honom fredsunderhandlare; han trodde nämligen, att detta krig snart kunde slutföras. Men dessa folk tillgrepo ett helt annat krigföringssätt än de övriga gallerna. Ty då de sett, att även de starkaste folk, som inlåtit sig i öppen batalj, blivit slagna och skingrade, men själva förfogade över ändlösa skogar och träsk, togo de sin tillflykt dit, med allt vad de hade. När då Cæsar jämnt och nätt nått fram till dessa
