provins på fem år. Och den romerska senaten, som ej ogärna såg den allt mäktigare och farligare mannen för en längre tid avlägsnad från händelsernas brännpunkt, det kaotiska Rom, där under republikens sista dekadansår politiska äventyrare av tvivelaktigaste slag terroriserade befolkningen, lade till hans verksamhetsområde ytterligare det transalpinska Gallien. Detta vidsträckta område, Gallien på andra sidan om Alperna, bebodde vid denna tid ett konglomerat av med varandra närbesläktade keltiska stammar, som levde i primitiva samhällen, vilka dock ej saknade en viss odling, och bedrevo både åkerbruk, handel och sjöfart. År 56 förnyades den mellan triumvirerna ingångna överenskommelsen, och Cæsar fick under ytterligare fem år föra sitt för Rom så betydelsefulla erövringsverk till ett lyckligt slut. Under dessa nio år fick han även mäta sina krafter med de i Gallien infallande germanerna under ledning av Ariovistus — en första sammandrabbning i Rhentrakterna mellan latinska och germanska härar — själv företaga en avskräckningsexpedition över Rhen in på germanernas egen mark och två gånger översegla Kanalen till det då alldeles outforskade Britannien. Men han hade även tillfälle att gagna sina egna intressen. Han skaffade sig omätliga rikedomar enligt romerska ståthållares sed och tillika en segervan och trogen här, dubbelt så stor, som den senaten beviljat honom, och beredd att följa honom, varthelst han önskade föra den. När så Pompeius, hans förnämste motståndare i spelet om makten, kastade masken och öppet uppträdde som hans fiende, var det en lätt sak för honom att stödd på denna här göra upp sitt mellanhavande med denne förr så segerrike fältherre, och det s. k. borgerliga kriget, som nu
