utbröt mellan de båda f. d. triumvirerna, blev av kort varaktighet. Det är detta krig, det s. k. Bellum civile, som skildras i Cæsars andra huvudverk. Efter det borgerliga kriget och sedan Pompeius helt oväntat mördats i Egypten, fanns det icke längre någon motståndare av betydenhet. Alla underkastade sig frivilligt eller tvingades med svärdet till underkastelse, och snart låg vägen öppen och jämnad till diktators- och imperatorsvärdigheten för livstiden, eller med andra ord det faktiska enväldet. Monarkien hade avlöst republiken, och om Cæsar undvek att antaga konungatiteln, som alltid haft dålig klang i romerska öron, så har i stället hans eget namn, Cæsar, som uttalades Kaisar, när han själv fallit för de sammansvurnas dolkar, upptagits som titel av hans efterträdare i Rom och senare i Bysans samt slutligen, mera än åttahundra år senare, av Karl den store, och kommit att beteckna kejsarvärdigheten ända fram till våra dagar.
I Cæsars kommentarer till det galliska kriget läsa vi alltså om ett av världshistoriens betydelsefullaste fälttåg, vilket utom sina övriga politiska konsekvenser ledde till ett snabbt pacificerande av det romerska rikets gränser i väster och norr och den romerska kulturens utbredning till ett nytt stort område i västra Europa, där den under alla följande århundraden kanske kommit att bäst bevaras. Vi lära känna en boren fältherre, som levde på bästa fot med sina soldater — kamrater, som han kallade dem — och förfor med en efter dåtida förhållanden ovanlig mildhet mot sina slagna fiender, en kraftnatur, som trots sitt tidigare sedeslösa och utsvävande liv visade sig i stånd att uthärda de svåraste strapatser, som själv gick till fots vid sidan av sina i
