XV.
När då germanerna hörde skriken bakom sin rygg och sågo de sina nedhuggas, bortkastade de sina vapen, övergåvo sina fälttecken och störtade ut ur lägret; när de på flykten kommit fram till Mosas och Rhenus’ sammanflöde, sågo de alla vägar stängda, och sedan ett stort antal dödats, kastade de övriga sig i floden och omkommo där överväldigade av skräcken, tröttheten och den starka strömmen. De våra, vilka ej hade så mycket som en enda man dödad samt blott några få sårade, och det fast de motsett ett så fruktansvärt krig, eftersom fienderna räknat fyrahundratrettiotusen människor, drogo sig tillbaka till lägret. De germaner, som Cæsar låtit kvarhålla i lägret, fingo av honom lov att bege sig bort. Men då de blott väntade sig hämnd och marter av gallerna, vilkas tegar de härjat, sade de sig vilja stanna kvar hos honom. Cæsar gav dem full handlingsfrihet.
XVI.
När detta krig mot germanerna slutförts, fann sig Cæsar av många skäl nödgad att övergå Rhenus; mest vägde det skälet, att han sett hur lätt germanerna lockades till att infalla i Gallien och därför ville tvinga dem sörja för sin egen säkerhet genom att visa dem, att romerska folkets krigshär både kunde och vågade övergå Rhenus. Härtill kom ock, att den del av usipeternas och tenkterernas rytteri, vilken, som ovan nämnts, övergått Mosa för att proviantera och plundra samt därför ej deltagit i striden, efter de sinas flykt dragit sig
