striden germanerna, alltjämt fulla av trolöshet och hyckleri, i stort antal — alla hövdingar och åldrade män voro med — infunno sig i hans läger. Vad de ville var dels, som de själva uppgåvo, att ursäkta sig, därför att de föregående dag börjat strid tvärtemot vad som var överenskommet och de själva hade begärt, dels ock att om möjligt genom svekligt tal förskaffa sig vapenvila. Glad att ha fått dem i sina händer, lät därför Cæsar taga dem i förvar; själv förde han alla sina trupper ur lägret och befallde rytteriet, som han förmodade vara uppskrämt genom gårdagens strid, att tåga efter linjearmén.
XIV.
Med hären uppställd i tre träffen kom han efter en mycket hastig marsch på åtta mil fram till det fientliga lägret, innan germanerna hunnit få klart för sig, vad som stod på. Plötsligt skräckslagna både genom vår härs snabba ankomst och genom de sinas bortovaro, hade de varken tid att hålla krigsråd eller att väpna sig utan visste sig ingen råd, om det vore bättre att föra trupperna fienden till mötes eller att försvara lägret eller att söka sin räddning i flykten. Då de genom larm och förvirring röjde sin fruktan, bröto våra soldater, retade genom deras trolösa handlingssätt dagen förut, in i lägret. Där gjorde de, som i hastigheten kunnat få tag i sina vapen, en stunds motstånd och värjde sig mot de våra i skydd av kärrorna och trossen; men alla de övriga, främst kvinnorna och barnen ty germanerna hade tagit med sig allt sitt, när de drogo hemifrån och övergingo Rhenus togo till flykten åt alla håll; dem lät Cæsar rytteriet förfölja.
