hans fartyg, och dels på grund därav, att de upphört sända gisslan, börjat misstänka just det, som verkligen var å färde. Därför vidtog han försiktighetsmått i och för alla eventualiteter. Han lät sålunda dels dagligdags forsla spannmål från åkerfälten till lägret, dels taga virket och kopparn från de skepp, som voro värst medfarna, för att därmed reparera de övriga, och vad som i övrigt behövdes för detta ändamål, lät han hämta från fastlandet. På detta sätt lyckades han, tack vare den stora iver varmed soldaterna arbetade, få alla skepp i segelfärdigt skick, med undantag av tolv, som ej kunde räddas.
XXXII.
Medan man var sysselsatt med detta, hade den legion, vilken benämndes den sjunde, skickats ut för att proviantera, som vanligt ensam. Ingen som helst anledning att misstänka något krigsutbrott hade då ännu förekommit. Men medan nu en del av manskapet dröjde kvar ute på fälten och en annan del förde säden till lägret, meddelade de vid lägerportarna utställda vakterna Cæsar, att större dammoln än eljest vore vanligt syntes komma från det håll, varåt legionen tågat. Cæsar anade genast, vad som var å färde, nämligen att barbarerna hopsmitt några nya planer, och gav därför de vakthavande kohorterna order att följa sig dit bort, medan av de återstående två skulle övertaga vakthållningen men de återstående väpna sig och skynda efter honom. När han kommit ett stycke bort från lägret, fann han de sina angripna och hårt ansatta av fienderna, vilka omringat den tätt sammanpressade legionen och överhöljde den med kastspjut. Ty då säden avmejats
