XXXIV.
Ovana vid detta stridssätt hade alltså de våra råkat i förvirring, då Cæsar i högst behaglig tid bragte dem hjälp, ty genom hans ankomst tvangs fienden att göra halt, och de våra hämtade sig från förskräckelsen. Att därutöver själv gå anfalls vis till väga och inlåta sig i batalj fann han ej vid detta tillfälle lämpligt utan stod kvar i den ställning han intagit och lät inom kort legionerna återvända till lägret. Medan detta skedde och således alla de våra voro fullt upptagna, togo de som stannat kvar ute på fälten tillfället i akt och avlägsnade sig.
Därpå följde flera dagar å rad stormar, vilka både tvungo de våra att stanna inom lägret och fienderna att avhålla sig från strid. Under tiden kringsände barbarerna åt alla håll budbärare, vilka framhöllo för sina landsmän, hur fåtaliga våra trupper voro, och påvisade, vilket utmärkt tillfälle de hade att göra byte och till att trygga sin frihet för alltid, om de fördreve romarna ur deras läger. På detta sätt sammanbragte de snabbt en stor mängd fotsoldater och ryttare, varpå de anträdde marschen mot lägret.
XXXV.
Ehuru Cæsar insåg, att det nu skulle gå precis som vid föregående tillfällen, nämligen att fienderna, om de bleve slagna, skulle undfly faran medelst sin snabbhet, lät han likväl, då han ändå erhållit trettio ryttare, som den ovannämnda atrebaten Commius fört med sig, upp-
