Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
137
GALLISKA KRIGET — FEMTE BOKEN

ende sommar funnit det gå bäst att landstiga. Ett icke ringa beröm för sin duktighet skördade därvid soldaterna, vilka genom outtröttligt arbete vid årorna lyckades hålla de tunga transportfartygen i linje med krigsskeppen. Han framkom med alla sina skepp till Britannien ungefär vid middagstiden och såg ej till någon fiende vid landstigningsplatsen. Efter vad Cæsar sedan erfor av fångarna, hade dock stora skaror samlats dit men blivit förskräckta över skeppens stora antal; ty mer än åttahundra sådana kunde på en gång skönjas eftersom även fjolårets fartyg voro med samt därtill vissa skepp i enskild ägo, vilka vederbörande låtit bygga för sin egen bekvämlighet; de hade därför dragit sig tillbaka från stranden och dolt sig uppe på höjderna.

IX.

Sedan Cæsar landsatt sin krigshär, utsett en lämplig plats för lägret och av fångar erfarit vart fienderna förlagt sina trupper, kvarlämnade han vid kusten tio kohorter och trehundra ryttare såsom skyddsvakt för skeppen och avtågade själv vid tredje nattväkten i riktning mot fienden; för skeppen hyste han ingen farhåga, då han lämnat dem säkert förankrade vid en öppen kust av mjuk sand samt givit Quintus Atrius befälet över deras skyddsvakt. Efter en nattmarsch på vid pass tolv mil fick han syn på fienderna. Dessa hade med rytteri och stridsvagnar uppställt sig bakom en flod och sökte från sin högre belägna ställning under handgemäng hindra oss från att övergå denna. Tillbakaslagna av vårt rytteri togo de sin tillflykt till skogen, där de hade en både av natur och människohand starkt befäst plats, vilken