av invandrare från Belgium, de uppkallas också nästan alla med samma namn som de folk från vilka de utgått vilka kommit över i syfte att kriga och plundra, men, sedan de väl krigat en tid, stannat på ön och börjat odla jorden. Landet är rikt på boskap, gårdarna, som äro snarlika Galliens, ligga tätt invid varandra, och folket är ytterst talrikt. Som bytesmedel nyttja de koppar, antingen myntad eller omyntad, eller ock järntenar av en viss, noggrant bestämd vikt. Tenn finns i öns mellersta delar och i kusttrakterna järn, det senare dock blott i ringa mängd; koppar införa de från utlandet. Virke fås av samma trädslag som i Gallien utom bok och gran. Harar, höns och gäss nyttjas ej till föda, det anses opassande, men man håller ändå dessa djur för nöjets och trevnadens skull. Klimatet är såtillvida mildare än i Gallien, att vintrarna äro mindre stränga.
XIII.
Till sin form liknar ön en triangel, varav en sida vetter mot Gallien. Denna sidas ena vinkelspets, vilken bildas av Cantium, den trakt där nästan alla från Gallien kommande skepp landa, är riktad åt öster, den andra löper däremot ned åt söder. I sin helhet mäter denna sida omkring femhundra mil. En annan sida vetter mot Hispanien och mot väster. Åt detta håll ligger ön Hibernia, vilken efter vad det uppges endast är hälften så stor som Britannien, medan däremot sjövägen dit anses vara lika lång som från Gallien till Britannien. Halvvägs till Hibernia ligger en ö benämnd Mona. Dessförutom lär det finnas många mindre öar
