krafter till anfall mot lägret. Men de våra grepo hastigt till vapen och uppställde sig runt vallen, och på ett håll gjorde de spanska ryttarna ett utfall och segrade i en rytteristrid; fienderna funno då anfallet hopplöst och drogo sig tillbaka. Strax efter ropade de enligt sin vana med hög röst, att någon av de våra skulle komma ut och samtala med dem; de hade att förmäla ett och annat av intresse för båda parterna, varigenom de hoppades kunna stävja fientligheterna.
XXVII.
Till att samtala med dem utsändes Gaius Arpineius, en romersk riddare som stod Quintus Titurius nära, och Quintus Junius, en spanjor som redan ett par gånger förut, på uppdrag av Cæsar, besökt Ambiorix. Inför dessa uttalade sig Ambiorix på följande sätt: Han kände starkt, att han vore skyldig Cæsar en förklaring till tack för de välgärningar denne bevisat honom, ty genom Cæsars ingripande hade han ju fritagits från den skatt, som han haft att utgöra till sina grannar aduatukerna, och likaså hade denne frigivit hans son och brorson, vilka sänts till aduatukerna såsom gisslan och av dem kvarhållits i träldom och bojor; att han deltagit i anfallet på lägret, det hade ej skett på hans råd eller önskan utan genom folkets påtryckning, ty så stode det faktiskt till med hans hövdingeskap, att massan hade lika mycket att säga gentemot honom som han gentemot massan. Att återigen folket velat krig, det härrörde därav, att de ej kunnat undgå deltaga i en plötsligt tillkommen gallisk sammansvärjning. Allt detta kunde han bevisa redan med en hänvisning till sin
