XXV.
Hos karnuterna levde en mycket högättad man vid namn Tasgetius, vilkens förfäder rentav innehaft kungamakten hos sitt folk. Denne hade Cæsar, som under alla sina krig haft synnerligt gagn av hans tjänster, till tack för hans duglighet och tillgivenhet återinsatt i hans förfäders värdighet. Redan på tredje året konung föll han offer för en sammansvärjning av sina vänner, i vilken uppenbart ett stort antal medborgare deltagit. Händelsen inberättades till Cesar. Denne fruktade, att då många varit invecklade i saken, dessa skulle förleda folket till avfall, och befallde därför Lucius Plancus med sin i Belgien förlagda legion genast tåga till karnuterna och där övervintra; så snart han fått reda på dem, som anstiftat Tasgetius’ död, skulle han fängsla dem och sända dem till honom. Under tiden ingingo underrättelser från alla de legater och quæstorer, som fått befäl över legionerna, att dessa kommit fram till sina vinterkvarter och befäst sina lägerplatser.
XXVI.
Ungefär femton dagar efter framkomsten utbröt plötsligt upprorsrörelsen på föranstaltan av Ambiorix och Catuvolcus; dessa hade först tjänstvilligt varit Sabinus och Cotta till mötes vid gränsen av sitt landområde och skaffat spannmål till vinterlägret, men därefter på anstiftan av sändemän från treverern Indutiomarus uppviglat sitt folk. Sedan de genom överrumpling tillfångatagit några vedhämtare, gingo de med stora strids-
