ligt tagit ansågo de ej råden böra föraktas, fastän de kommit från fienden, och lade särskilt vikt vid den synpunkten, att en så svag och ringa stat som eburonernas knappt kunde antagas ha på eget bevåg börjat krig mot romarna. Därför hänsköto de avgörandet till ett krigsråd och där yppade sig starkt skiljaktiga meningar. Lucius Aurunculeius jämte många krigstribuner och förstarangscenturioner avrådde varje förhastad åtgärd och hävdade, att man ej utan Cæsars order kunde lämna vinterlägret. De utvecklade, att man inom ett befäst läger kunde motstå hur starka germanska skaror som helst. Bästa beviset därpå vore, att de så tappert motstått fiendernas första anfall och givit dessa en hel mängd sår på köpet. Livsmedelsfrågan ingav dem inga bekymmer. I sinom tid skulle undsättning anlända både från det närmaste vinterlägret och från Cæsar. Och så till sist, fanns det något ynkligare och tarvligare än att följa fiendens anvisning vid beslut av största vikt?
XXIX.
Häremot hävdade Titurius gång på gång med hetta, att handlingens ögonblick vore försuttet, när fiendernas stridskrafter efter föreningen med germanerna starkt ökats eller ock kanske närmaste härläger råkat illa ut. Här vore ej tid till långa överläggningar. Cæsar hade, trodde han, farit till Italien; i annat fall hade säkert ej karnuterna tagit sig för att döda Tasgetius, ej heller hade eburonerna, om han varit kvar, med så uppenbart förakt för oss anfallit lägret. Icke fiendens anvisning utan saklägets följde han; Rhenus var ej långt borta; med stor harm hade germanerna erfarit Ariovistus’ död
