Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
153
GALLISKA KRIGET — FEMTE BOKEN

och våra tidigare segrar; alla gallerna brunno av förbittring över alla försmädelser de lidit, över Roms herravälde, som de måst underkasta sig, över förintandet av deras gamla krigarära. Så till sist, ingen skulle kunna övertyga honom, att Ambiorix utan klara hållpunkter skulle tillåtit sig giva ett sådant råd. Den mening han företrädde erbjöd full trygghet, vare sig den ena eller andra möjligheten inträffade: om intet farligt stode på, skulle de utan minsta äventyr komma fram till närmaste legion; om däremot hela Gallien anslutit sig till germanerna, låge i en snabb flykt enda möjligheten till räddning. Den plan däremot, som Cotta och de med honom liktänkande förordade, vad bure den i sitt sköte? Jo den medförde faran om ej av en ögonblicklig olycka, så dock av en lång belägring med åtföljande hungersnöd.

XXX.

På detta sätt bröto sig meningarna för och emot, men då Cotta och det högre underbefälet alltjämt energiskt motsatte sig avtåget, utbrast Sabinus och det med hög röst, så att en stor del av soldaterna hörde honom: Må, om ni så viljen, er mening segra; jag är ej den, som rädes för dödsfara mer än någon av eder; dessa skola döma; om något ont händer skola de utkräva räkenskap av dig, ty finge de för dig, kunde de i övermorgon vara förenade med kamraterna i närmaste vinterläger och gemensamt med dem möta krigslyckans växlingar, men hade ej att som nu bortvisade och bortkommenderade långt hän från de andra motse svärdets eller svältens död.