Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
154
GAIUS JULIUS CÆSAR

XXXI.

Hela församlingen springer upp från sina platser; man griper legaternas händer och vädjar till dem att ej genom sin osämja och ömsesidiga envishet bringa den gemensamma saken i yttersta fara; allt läte lätt ordna sig, vare sig de stannade eller droge bort, om blott alla vore ense till hjärta och sinne; fortsatt oenighet däremot innebure uppenbarligen säkert fördärv. Överläggningen fortgick under ständigt tvistande ända till midnatt. Till sist bevekes Cotta och ger med sig; Sabinus’ mening segrar. Order utfärdas att man skall bryta upp i morgongryningen. Under resten av natten hade ingen tid till sömn, ty varje soldat genomletade sina tillhörigheter för att efterse, vad han skulle taga med sig, och vad av utrustningen för vinterlägret han skulle nödgas kvarlämna. Man påhittade allt möjligt, som på en gång kunde göra det farligt att kvarstanna och öka avtågets fara genom att göra hären trött och utvakad. I morgongryningen anträder man alltså avmarschen och det i en sådan ordning, som hade Ambiorix, vilken tillrått densamma, ej varit en fiende utan den trognaste vän: marschkolonnen var lång och smal, och största möjliga tross medfördes.

XXXII.

Men fienderna, som iakttagit larmet och vakan under natten och därav förstått, att man tänkte avtåga, hade lagt sig i dubbelt bakhåll på ett lika lämpligt som väl dolt ställe i skogen samt avvaktade där, ungefär två