åt sig de föremål, på vilka var och en satte det största värdet; därvid genljöd från alla håll rop och klagan.
XXXIV.
Barbarerna däremot visste vad de gjorde. Längs hela deras slagordning läto deras hövdingar ordern gå att ingen fick lämna sin post; bytet vore ju ändå deras, och dem tillhörde allt som romarna måste lämna efter sig; därför skulle de tänka, att allt hängde på segern. De våra gåvo dock ej fienden efter i mod och stridsduglighet. Ehuru både fältherren och lyckan svikit dem, satte de allt hopp om räddning till sitt mannamod, och varhelst någon kohort gått till anfall, där låg en stor mängd fiender slagna. Men då Ambiorix uppmärksammade detta, gav han order åt de sina att endast på avstånd kasta sina spjut och ej gå romarna inpå livet utan tvärtom, varhelst dessa ginge till anfall vika tillbaka; tack vare sin lätta beväpning och dagliga övning kunde de på detta sätt undgå varje skada; när romarna åter droge sig tillbaka till sina fälttecken, skulle de förfölja.
XXXV.
Denna föreskrift följde de också noggrant. Så snart någon kohort ryckte ut ur kretsen och gick till anfall, drogo sig fienderna hastigt undan. Därvid måste den anfallande häravdelningen givetvis blotta sig och fick kastspjuten över sig på sin oskyddade sida. När de då började draga sig tillbaka till den plats, varifrån de utgått, kringvärvdes de både av de fiender, som vikit undan, och av dem, som stått på sidorna om dessa.
