Föredrogo de däremot att stå kvar på sin post, hade de ingen användning för sitt hjältemod, och ej heller kunde de, då de stodo i tätt slutna led, undvika spjuten, som av en sådan massa fiender slungades över dem. Men hur svårt omständigheterna sammansvurit sig mot dem, och hur många som än sårades, höllo de stånd, och ännu långt frampå dagen hade de, fast striden pågått från morgongryningen till åttonde timmen, ej begått minsta handling, som var dem ovärdig. Då fick Titus Balventio, en tapper och högeligen ansedd man, som föregående år fört legionens första centuria, båda benen genomborrade av ett kastspjut; Quintus Lucanius, som innehade samma rang, stupade tappert kämpande, när han söker rädda sin son, som blivit kringränd; Lucius Cotta slutligen, legaten, träffades, medan han i tur och ordning uppmuntrade kohorterna och centuriorna, mitt i ansiktet av en slungsten.
XXXVI.
Under intrycket av alla dessa olyckor sände Quintus Titurius sin tolk Gnæus Pompeius till Ambiorix, som han ett stycke därifrån såg uppmuntra sina trupper, och bad denne skona honom själv och soldaterna. På denna vädjan svarade Ambiorix: ville Titurius tala med honom, ginge det för sig; han hoppades kunna förmå sitt folk att förfara skonsamt mot soldaterna; fältherren själv skulle intet ont vederfaras, för den saken erbjöde han sig själv och sin heder som borgen. Titurius förfrågade sig därpå hos sin sårade medfältherre, om han funne det lämpligt, att de lämnade stridslinjen och gemensamt förhandlade med Ambiorix: han hoppa-
