des, att de av denne skulle kunna utverka sin egen och soldaternas räddning. Cotta vägrade emellertid att inlåta sig i samspråk med en väpnad fiende och därvid höll han orubbligt fast.
XXXVII.
Sabinus befallde då de krigstribuner, som för ögonblicket befunno sig i hans närhet, och centurionerna av första rangklassen att följa sig. När han kommit fram till Ambiorix, tillsades han att bortkasta sina vapen och lydde befallningen samt befallde sina följeslagare att göra sammaledes. Under det därpå inledda samtalet om villkor för uppgörelsen, vilket av Ambiorix med avsikt drogs ut på längden, omringades han efter hand av fienderna och nedhöggs. Då upphäva dessa sitt välkända segerskri och störta under vilt tjut mot de våra, vilkas led de bringa att svikta. Under den kamp, som nu uppstår, faller Cotta och med honom största delen av soldaterna. De återstående fly tillbaka till lägret, varifrån de utgått. Bland dem var Lucius Petrosidius, legionens örnbärare, vilken, då han framför lägret hårt ansattes av en stark fiendehop, slungade örnen in över vallen men stupade själv, tappert värjande sig till det sista. Med möda lyckades de andra uthålla belägringen till nattens inbrott; under natten insågo de sitt förtvivlade läge och dödade mangrant sig själva. Blott några få, som oförmärkt smugit sig bort från striden lyckades på villsamma skogsvägar leta sig fram till det läger, där Titus Labienus förde befälet som legat, och omtalade för honom vad som tilldragit sig.
