Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
166
GAIUS JULIUS CÆSAR

XLVII.

Ungefär vid tredje timmen erfor han av Crassus’ förtrupper, att denne vore i annalkande, och hann denna dag marschera tjugu mil. Crassus satte han till befälhavare i Samarobriva och överlät åt honom en hel legion, emedan han där kvarlämnat krigshärens tross, de lydnadspliktiga folkens gisslan, krigsarkivet och all spannmål, som han låtit samla dit i och för övervintringen. Fabius med sin legion slöt sig enligt ordern till honom under marschen efter ett ganska kort dröjsmål. Labienus däremot, som fått underrättelse om Sabinus’ död och hans kohorters nedmejande, och som själv hotades av treverernas samlade härskaror, fruktade, att han, om han på ett flyktliknande sätt avtågade från sitt läger, ej skulle kunna uthärda fiendernas anfall, i synnerhet som dessa voro fyllda av tillförsikt över sin nyss vunna seger; han framhöll därför i ett svarsbrev till Cæsar, hur farligt det vore att föra legionerna ur lägret, skildrade de händelser, som försiggått hos eburonerna, och omtalade, att treverernas hela krigsmakt, både fotfolk och rytteri, tagit ställning på endast tre mils håll från hans läger.

XLVIII.

Cæsar gav honom rätt, och ehuru han alltså fick nöja sig med två legioner i stället för de tre, på vilka han räknat, handlade han likafullt med den snabbhet, varav han visste allas välfärd avhänga. Med långa dagsmarscher tågade han in i nerviernas land. Där erfor