inför våra soldaters ögon under svåra marter. Det fanns emellertid i lägret en enda nervier — han hette Vertico och var av god familj, vilken strax vid belägringens början flytt från sitt folk till Cicero och sedan lagt den största trohet i dagen. Denne hade en slav, som han med löfte om frihet och stora belöningar lyckades övertala att gå med brev till Cæsar. Slaven gömde brevet i ett spjutskaft och då han såsom själv galler kunde röra sig bland gallerna utan att väcka misstanke, kom han verkligen fram till Cæsar. Av honom blev alltså denne underrättad om Ciceros och legionens farliga läge.
XLVI.
Så snart Cæsar mottagit brevet — det skedde ungefär vid elfte timmen på dagen — skickar han ofördröjligen ett sändebud till quæstorn Marcus Crassus, vilkens läger låg i bellovakernas land tjugufem mil från hans eget, och befaller denne att mitt i natten bryta upp med sin legion och snabbast möjligt förena sig med honom. Crassus lämnar sitt läger lika fort som budbäraren. Med ett annat bud låter Cæsar hälsa legaten Gaius Fabius, att han skulle föra sin legion till atrebaternas land, genom vilket han själv komme att tåga. Till Labienus skriver han, att denne skulle komma med sin legion till nerviernas land, om så kunde ske utan förfång för det allmänna bästa. Övriga delar av krigshären, vilka ju förlagts något längre bort, ansåg han sig ej kunna invänta; omkring fyrahundra ryttare tillkallade han emellertid från de närmaste lägren.
