Cæsar lät nu Fabius och hans legion återvända till sitt läger, förlade sina egna tre legioner i tre olika vinterläger runtomkring Samarobriva och beslöt med hänsyn till den svåra jäsning, som framträtt i Gallien, att själv kvarstanna hela vintern hos krigshären. Ty alltsedan den olyckliga händelsen med Sabinus’ död blivit allmänt bekant, övervägde nästan alla Galliens folk lämpligheten av ett krig, kringsände åt alla håll bud och beskickningar och efterhörde, vad de andra hade för planer, och varifrån krigsutbrottet skulle komma, samt höllo på avsides belägna orter nattliga sammankomster. Under hela vintern hade också Cæsar varenda dag någon anledning till oro, i det han fick mottaga något budskap om gallernas planer och stämplingar. Bland annat erfor han av legaten Lucius Roscius, som han satt till befälhavare över trettonde legionen, att de galliska folk, som bebodde Aremorica, samlat stora härskaror för att angripa honom, och att de ej varit mer än åtta milier från hans läger, men vid budskapet om Cæsars seger vänt hem igen, och det med sådan fart att återtåget närmast liknade en flykt.
LIV.
Emellertid kallade Cæsar till sig de främsta männen hos varje folk och genom att dels skrämma dem med antydningar, att han visste vad som förehades, dels vänligt förmana dem höll han en stor del av Gallien i lydnad. Men senonerna, ett av Galliens mäktigaste och mest ansedda folk, beslöto öppet att döda sin av Cæsar utsedda konung, Cavarinus, vilkens bror vid tiden för Cæsars ankomst till Gallien och vilkens för-
