fäder tidigare innehaft samma värdighet; då kungen anade oråd och flydde, förföljde de honom ända till gränsen och fördrevo honom från hem och tron; visserligen skickade de sändebud till Cæsar för att urskulda sig, men då han befallde dem att låta hela senaten komma, lydde de ej tillsägelsen. Så starkt intryck gjorde på Galliens barbariska invånare det faktum, att det funnits några, som vågat börja krig, och så starkt ändrade det deras viljerikting, att bland alla dess folk knappast ett enda ingav oss tillit utom æduerna och remerna, vilka Cæsar alltid hållit i största ära, de förra på grund av deras nedärvda och oavbrutna trohet mot romerska folket, de senare på grund av de tjänster de nyligen gjort under galliska kriget. Strängt taget vet jag icke heller, om man kan undra på detta förhållande, då många orsaker medverkade därtill och främst den, att de, som i krigiskt rykte stått högre än alla andra folkslag, måste med tung sorg se sig så grundligt berövade sin gamla ära, att de måste mottaga befallningar av romerska folket.
LV.
Särskilt trevererna och Indutiomarus voro under hela vintern utan avbrott sysselsatta med att skicka sändemän över till andra sidan Rhenus, uppvigla folken där, lova dem penningar och förespegla dem, att en stor del av vår krigshär vore nedhuggen och endast en mindre del funnes kvar. Likväl kunde de ej förmå ett enda germanskt folk att övergå Rhenus, ty, som de sade, efter att två gånger ha prövat på det, nämligen under Ariovistus’ krig och tenkterernas infall, tänkte de ej vidare
