Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
173
GALLISKA KRIGET — FEMTE BOKEN

fresta lyckan. Ehuru sviken på detta hopp, började likväl Indutiomarus samla och öva trupper, skaffa sig hästar av grannfolken och med rika skänker locka till sig landsflyktingar och fredlösa från hela Gallien. Och inom kort hade han genom dessa rustningar förvärvat sig så stort anseende i hela Gallien, att han fick mottaga en ström av beskickningar från alla möjliga håll, vilkas medlemmar sökte vinna hans vänskap och gunst för sig och sina stater.

LVI.

Då han märkte, att man självmant sökte sig till honom, att vidare på ett håll senonerna och karnuterna drevos till krig av oron över vad de begått och på ett annat nervierna och aduatukerna förberedde fientligheter mot romarna, samt att han ej skulle lida någon brist på frivilliga hjälptrupper, när han blott en gång överskridit sina gränser, sammankallar han en härförsamling. Detta är enligt gallernas plägsed inledning till krig; till en sådan församling skola enligt överallt gällande lag alla krigsdugliga män infinna sig väpnade; den som kommer sist, föres i allas åsyn under grymma marter till döden. Sin måg Cingetorix, ledaren för fredspartiet, vilken som ovan nämnts aldrig svikit sitt med Cæsar ingångna trohetsförbund, låter han denna härförsamling förklara för statens fiende och indrager hans gods. Sedan denna sak slutbehandlats, tillkännagiver han för församlingen, att senonerna och karnuterna och många andra galliska folk anropat hans hjälp, och att han tänkte tåga till dem genom remernas land, förhärja dessas åkrar samt på vägen dit storma Labienus’ läger. Så ger han besked om vad han vill ha gjort.