dessa remerna, under vilkas skydd de stodo; de få samma svar. — Därefter höll Cæsar lantdag med de galliska folken och ålade dem att skaffa rytteri.
V.
Sedan lugnet återställts i denna del av Gallien, kunde han odelat ägna håg och tanke åt kriget mot trevererna och Ambiorix. Cavarinus ger han order att medfölja i spetsen för senonernas rytteri, på det att ej hans häftiga lynne eller det hat han med rätta ådragit sig skulle föranleda oroligheter bland hans folk. Därefter tog han under omprövning, vad Ambiorix, som, det tog han för avgjort, ej tänkte våga någon batalj, eljest kunde hava för planer. Nu hade de i närheten av eburonerna boende menapierna, skyddade som de voro bakom ändlösa träsk och skogar, ensamma bland alla galler aldrig inlåtit sig i fredsunderhandlingar med Cæsar. Att Ambiorix stod i vänligt förhållande till dessa visste han; att han genom trevererna inlett förbindelser med germanerna, hade han likaledes sport. Han ansåg sig därför, innan han angrepe denne själv, böra fråntaga honom dessa ryggstöd, så att han ej, om han såg sig sviken av lyckan, skulle antingen undsticka sig hos menapierna eller ock nödgas slå sig tillsammans med folken på andra sidan Rhenus. Sedan han fattat detta beslut, sänder han hela krigshärens tross till Labienus, som låg i treverernas land, och ger även order åt två legioner att draga till denne; själv tågar han med fem från all packning frigjorda legioner mot menapierna. Dessa, som i förtröstan på sitt skyddade läge ej samlat någon här, drogo sig undan bakom skogarna och träsken medtagande allt vad de ägde.
