Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
180
GAIUS JULIUS CÆSAR

VI.

Cæsar uppdelade sina trupper i tre kårer under hans eget, legaten Gaius Fabius’ och quæstorn Markus Crassus’ befäl, lät hastigt slå broar över kärren och ryckte så framåt, brännande gårdar och byar samt tagande stora mängder boskap och människor som byte. Hårt ansatta därigenom sända menapierna underhandlare till honom för att bedja om fred. Han tog emot deras gisslan men inskärpte, att han skulle behandla dem som fiender, om de släppte vare sig Ambiorix själv eller dennes sändebud inom sina gränser. Sedan allt detta ordnats på bästa sätt, lämnade han rytteriet under atrebaten Commius’ befäl såsom garnison hos menapierna; själv tågade han mot trevererna.

VII.

Medan Cæsar var upptagen med detta fälttåg, hade trevererna sammandragit stora skaror av både fotfolk och rytteri i syfte att anfalla Labienus, som med en enda legion övervintrade i deras land; och de hade redan hunnit så långt till vägs, att endast två dagsmarscher återstodo, då de fingo underrättelse om den förstärkning på två legioner, som Cæsar sänt honom. De beslöto då att slå läger på femton mils avstånd från hans och där avbida de germanska hjälptrupperna. Labienus visste, vad deras plan gick ut på, men hoppades ändå, att deras oförvägenhet skulle skaffa honom något tillfälle till strid. Kvarlämnande fem kohorter till förrådens skydd, tågade han därför med de andra tjugu-