latovikerna, grannfolk allesammans, att fatta samma beslut och, sedan de bränt sina städer och byar, uttåga samman med dem; även bojerna, vilka från sina boplatser på andra sidan Rhenus infallit i landskapet Noricum och angripit Noreia, draga de till sig och antaga till sina bundsförvanter.
VI.
Det fanns allt som allt två vägar, längs vilka de kunde söka sig väg ut från hembygden: en trång och svår genom sequanernas land mellan berget Jura och floden Rhodanus, där de nätt och jämnt kunde föra fram en kärra åt gången; det höga berget reste sig så överhängande nära, att några få män lätt kunde hejda dem; den andra, som ledde genom vår provins, var vida lättare och bekvämare tack vare floden Rhodanus, vilken flyter mellan helvetiernas land och de nyss kuvade allobrogernas, och vilken på vissa ställen kan övervadas. Allobrogernas yttersta gränsstad åt helvetierna till är Genava. Från denna stad leder en bro över till helvetiernas land. Allobrogerna kunde de, efter vad de tänkte, antingen vinna med övertalning, eftersom dessa alltjämt icke hyste hägra blida känslor för romerska folket, eller betvinga med våld, så att de öppnade en väg för dem genom sina land. Sedan allt iordningställts för avfärden fastställa de dagen, på vilken de alla skola Samlas vid Rhodanus’ strand. Den dagen var den 28 mars under Lucius Pisos och Aulus Gabinius’ konsulsår.
