IV.
Att detta förehades blev genom en angivelse bekant för helvetierna. Enligt hos dem gängse sed ställde de Orgetorix, slagen i bojor inför rätta; det straff, som måste drabba honom, om han fälldes var att å båle brännas. På den dag, som utsatts för domens fällande befallde Orgetorix hela sin tjänarskara — nära tiotusen man — att från alla håll samlas till domsplatsen och sammankallade även dit alla sina underlydande och gäldenärer, av vilka han hade ett stort antal; med deras hjälp undandrog han sig svaromålet. Medan nu menigheten, uppbragt däröver, med vapen sökte hävda rätten och ämbetsmännen inkallade en väldig skara män från deras gårdar avled Orgetorix; och det saknas ej, efter vad helvetierna anse, skäl för misstanken, att han själv givit sig döden.
V.
Efter dennes död sökte icke desto mindre helvetierna utföra, vad de beslutit, nämligen att uttåga från sitt land. Så snart de ansågo sig rustade till detta företag, sätta de eld på alla sina städer, ungefär ett dussin till antalet, samt på sina kanske fyrtio byar, ävensom alla enstaka gårdar, uppbränna all säd utom det förråd de tänkte bära med sig, på det att, när sålunda allt hopp om hemkomst var tillintetgjort, de skulle vara redobognare att möta alla faror, och ge befallning, att var och en skall taga med sig från sitt hem malen säd för tre månader. De övertala raurikerna, tulingerna och
