IX.
När sedan Cæsar kom från menapiernas land till treverernas, beslöt han av två skäl att övergå Rhenus: dels hade ju germanerna sänt trevererna hjälptrupper mot honom, dels ville han ej låta Ambiorix finna någon tillflykt hos dem. I enlighet med detta sitt beslut lät han slå en bro något ovanför den plats, där han förra gången överfört hären. Då byggnadssättet denna gång var känt och prövat, kunde verket tack vare soldaternas flit på få dagar fullbordas. Lämnande en stark skyddsvakt vid broändan i treverernas land, för att ej plötsligt någon upprorsrörelse där skulle utbryta, övergår han floden med resten av fotfolket ävensom rytteriet. Ubierna, som förut lämnat gisslan och underkastat sig, sända honom genast underhandlare för att rättfärdiga sig, sägande att de för sin del varken sänt några hjälptrupper till trevererna eller brutit förbundet; nu bådo och bönföllo de, att han måtte skona dem och ej låta sitt allmänna hat mot germanerna drabba oskyldiga i stället för de skyldiga; ville han ha ytterligare gisslan, lovade de att lämna sådan. Cæsar undersökte saken och fann, att det var sueberna som sänt hjälptrupperna; han godtog alltså ubiernas förklaring och tog reda på vägarna och förbindelselinjerna till suebernas land.
X.
Ännu sysselsatt därmed blir han några dagar efteråt underrättad av ubierna, att sueberna samlat hela sin härsmakt å en och samma plats och tillsagt de folk,
