floden utan att rygga tillbaka för en batalj i ogynnsam terräng. Labienus, som förutsett detta, fullföljde sin list för att locka dem alla över floden och fortsatte lugnt marschen. Men när han fått trossen sänd en bit i förväg och placerad uppe på en kulle, ropade han till soldaterna: — Nu är den stund, som ni åstundat, inne; ni ha fienden framför er på en ofördelaktig och hindersam terräng: kämpen nu under min ledning med samma mod, varmed ni så ofta kämpat, när fältherren själv lett er; tänken er, att han är närvarande och ser, vad här händer! Samtidigt ger han order, att fronten skall vändas mot fienden och slaglinjen formeras. Av rytteriet lämnar han några skvadroner till trossens skydd, resten uppställer han på flyglarna. Utan dröjsmål slunga de våra under höga rop sina spjut mot fienderna. Dessa, som mot all förväntan fingo se dem, vilka de trodde stadda på flykt, rycka till anfall emot sig, kunde ej ens motstå kraften av anloppet utan togo vid första stöten till flykten och sökte uppnå närmaste skog. Labienus förföljde dem med rytteriet, dödade ett stort antal och tog många fångar; det dröjde ej många dagar, innan han bragt hela folket till underdånighet. Ty när germanerna, som kommo till hjälp, försport treverernas flykt, gåvo de sig hem igen. Till dem sällade sig Indutiomarus’ släktingar, vilka varit resningens upphovsmän, och lämnade jämte dem landet. Cingetorix, vilken, som ovan nämnts, ända från början blivit sin lydnadsplikt trogen, fick härledningen och högsta makten i staten sig anförtrodd.
