XV.
Den andra klassen utgöres av riddarna. De skola, så snart behovet påkallar och krig utbryter — och före Cæsars ankomst brukade det hända mest varje år, att man antingen själv gick ut på härjartåg eller hade att avvärja andras härjningar — samtliga göra krigstjänst. Ju mer framstående var och en av dem är genom börd och rikedom, dess fler värvade ryttare och underlydande samlar han kring sig. Detta är det enda tecken på makt och anseende de känna.
XVI.
Det galliska folket fäster alltigenom stor vikt vid sina religionsbruk, och till följd därav pläga de, som gripits av någon svårare sjukdom eller vistas ute i krig och faror, offra människor i stället för djur åt gudarna eller i varje fall utlova sådana offer; såsom offerförrättare anlita de druiderna. De tro nämligen, att om ej ett människoliv lämnas som pris för ett människoliv, så kan ej de odödliga gudarnas vilja bevekas; därför ingå dylika även i statsritualen. Stundom nyttja de ock en sorts jättestora beläten med av vidjor sammanflätade lemmar, i vilka de instoppa levande människor; bilderna antändas, och omvärvda av elden förgås människorna. Att på detta sätt straffa dem, som ertappats för stöld eller stråtröveri eller överhuvud någon brottslig handling, anses framför allt vara de odödliga gudarna till behag. Men då tillgången på sådana personer tagit slut, hemfaller man även till att offra oskyldiga.
