omgivet av skog, vilket i regeln är fallet med gallernas bostäder, ty för att vinna skydd mot sommarhettan slå dessa sig vanligen ner i närheten av skogar och floder. Till följd därav kunde hans tjänare och vänner i ett trångt pass för några ögonblick hejda våra ryttares anlopp. Medan dessa stredo, hjälpte honom en av hans husfolk upp på en häst; väl inne i skogen var flyktingen trygg. I så hög grad avhängde både den fara, vari han svävade, och hans räddning därur av lyckans skickelse.
XXXI.
Om Ambiorix med avsikt underlåtit att sammandraga sitt härfolk, därför att han icke ansåg sig kunna våga en strid, eller om han hindrats därifrån av tidens knapphet och rytteriets plötsliga ankomst med, som han trodde, den övriga hären tätt efter, kan vara tvivelaktigt. Säkert är att han nu sände bud runtom i bygderna och bad var och en sörja för sig själv. En del av folket tog sin tillflykt till Ardennerskogen, en del till överallt svårtillgängliga kärrmarker; de, som bodde närmast oceanen, undstucko sig på de öar, som havsfloden plägade bilda; många utvandrade till och med från sitt hemland och anförtrodde sig och allt sitt åt vilt främmande människor. Catuvolcus, konung över halva eburonerlandet, som tagit del i Ambiorix’ stämplingar men nu till följd av ålderssvaghet ej fann sig kunna uthärda krigets eller flyktens mödor, uttalade en lång rad förbannelser över Ambiorix, för att han kommit upp med detta oråd, och dödade sig medelst gift av idegran, ett träd som i stor myckenhet förekommer i Gallien och Germanien.
