kohorter samt säkrade denna punkt genom starka fästningsverk. Över detta fäste och dess besättning satte han den unga Gaius Volcatius Tullus till befälhavare. Själv drog han, så snart skörden började mogna, i fält mot Ambiorix, tagande vägen över Ardennerskogen, vilken är den största i hela Gallien och sträcker sig från Rhenus’ stränder och treverernas land ända till nerviernas samt uppnår en längd av mer än femhundra mil. Han sände Lucius Minucius Basilus i förväg med hela rytteriet för att ej försitta någon fördel, som en snabb marsch och ett lyckligt tillfälle kunde medföra, och tillhöll denne att ej låta några eldar brinna i lägret, för att intet på avstånd skulle varsla hans ankomst; själv skulle han omedelbart följa efter.
XXX.
Basilus gjorde som han blivit befalld. Snabbt och utan att alls vara väntad hinner han målet för sin färd, överraskar fienderna ute på fälten och tager en hel mängd till fånga; ledd av dessas upplysningar rycker han vidare mot den plats, där de sade att Ambiorix, omgiven av några få ryttare, dvaldes. Hur mycket beror ej i alla livets förhållanden och ej minst i krigets på lyckan! Ty ehuru en synnerlig slump fogade det så, att han överrumplade denne aningslös och oförberedd, och att fienderna ej hört något rykte eller bud om hans ankomst, innan de själva sågo honom komma, så hade dock denne en så storartad lycka, att han, fast berövad all krigsmaterial, som han hade med sig och berövad hästar och vagnar, lyckades själv undfly döden. Men detta möjliggjordes också därigenom, att hans hus var
